Arkiv | Okategoriserade RSS feed for this section

Ny blogg

17 Mar

Ni hittar mig numera på Pompolina Travels bloggen, KLICK!

Space

30 Jul

Då kom den dagen som det inte går att ladda upp mera bilder på bloggen eftersom jag använt upp all space. Eftersom jag inte satsar så stort på bloggen så känns det dumt att betala över 100€ i året för mera utrymme.

Jag som har så mycket som jag vill dela med mig! Om Kolmården och hur lyckat vi hade det, och om utfärder vi gjort, om hur det är att vara lycklig men samtidigt kämpa med saknad.

Kanske blir det en ny blogg som fokuserar på resor. Kanske raderar jag bloggen helt. Jag vet inte, vi får se. Vi återkommer. Vi ses på instagram!

Räven och Löyly

25 Jun

Veckan påbörjades genom att få se en räv på riktigt nära håll på vägen till dagis. Räven lunkade till övergångsstället där den blev och väntade, och när en bil stannade för att låta räven traska över vägen lydde den. Only in Drumsö.

På jobbet bestämde vi oss att ta oss till Löyly för lunch och möte. Det var precis så fint som alla säger. Och min lunchsallad var enorm! Dit kommer jag att återvända med säkerhet.


Wait… What?

4 Nov

Dagens största överraskning fick jag då jag skulle börja fylla i en blankett inför vår 3-årings utvecklingssamtal. Väntade mig tydliga frågor men kännde mig lite överväldigad och väldigt tacksam över studier i pedagogik då blanketten bestod av b.la. denna rubrik:
Med hurudana pedagogiska metoder, genom att bearbeta miljön och anpassa verksamheten kan man möta barnets behov?

IMG_6559.JPG

Från sol till bajs

1 Nov

Jag och barnen gick på en liten skogspromenad på förmiddagen. Hittade en liten koja som vi lånade, solen sken och alla var nöjda.

IMG_6547.JPG
Sedan trampade jag i hundbajs som någon så vänligt hade gömt under löv och det var slut på det trevliga. Vet inte hur månte gången det här händer. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sin hund? Hur svårt kan det vara att se till att ingen uträttar sina behov mitt på en stig eller på vägen? Hur svårt kan det vara att låta bli att täcka bajshögar med löv? VAH? VAH? VAH?
Slut på meddelande.

När det gör ont för varje hjärtslag

28 Okt

Den där känslan man har när ens förälder gått igenom och övervunnit cancern. Den är överväldigande samtidigt som man har förträngt stora delar av de gångna åren.
Det är tacksamhet blandat med upplevelser som man vill glömma men som ändå finns kvar.

Ändå glömmer man. Lätt faktiskt. Blickar framåt, överlever. Förtränger.

Jag ville så gärna att det där textmeddelandet ”jag är friskförklarad” skulle bli det sista på den här resan. Att den här texten skulle bli en avslutning. Men det blev inte riktigt så.
En dag i februari, några månader efter friskförklarandet när jag inte sovit på veckor insisterade min mamma att jag skulle ta in på hotell och sova medan hon tog hand om den skrikande babyn. Så tacksam över hjälp som jag inte behövde be efter. Så tacksam över att ha en frisk mamma. Men kanske inte tacksam nog?
För någon vecka senare. Då hittades en metastas i hennes hjärna.

Vad som hänt sedan dess är ännu för nära. För sårbart. För skört. För skrämmande.

När jag påbörjade skrivande av den här texten för två veckor sedan var prognosen god. Tumören hade fortsatt krympa och vittras sönder.

Idag är läget inte längre samma. Och det gör ont för varje hjärtslag. Om och om igen. Men aldrig, aldrig ger vi upp. Aldrig.

 

DSC_0509

Jag har skrivit om kampen mot cancer tidigare bl.a. HÄR

Fragile childhood

27 Okt

Jag försökte ju släppa det här, men det var tydligen lite svårare än jag hade tänkt mig.

Att det finns berusade människor på färjan över från Stockholm var väl inte precis någon överraskning. Men att dessa aspackade typer som ropar oförskämda saker finns överallt har jag lite svårt med. Utanför varje hiss fanns samlingar med dessa fullgubbar, ute på promenade tärde människorna sina taxfree drickor som om det skulle vara deras sista dag på jorden. Varje fönster var fyllt med tomma burkar och klibb på golvet och klockan 07 springer någon förbi mig i morgonmålskön för att beställa en lonkero.

Jag tycker bara det är så otroligt konstigt. Tidigare såg man ju ofta folk som satt och pimplade sina drickor i hytten innan de förflyttade sig till baren. Då var detta inte lika synligt vilket var skönt då man rörde sig med barn. Det kändes verkligen olustigt att trösta små barn som inte ens i egna hytten fick lugn och ro av allt ragglande och ropande i gången. Jag mår verkligen illa av detta.