När det gör ont för varje hjärtslag

28 Okt

Den där känslan man har när ens förälder gått igenom och övervunnit cancern. Den är överväldigande samtidigt som man har förträngt stora delar av de gångna åren.
Det är tacksamhet blandat med upplevelser som man vill glömma men som ändå finns kvar.

Ändå glömmer man. Lätt faktiskt. Blickar framåt, överlever. Förtränger.

Jag ville så gärna att det där textmeddelandet ”jag är friskförklarad” skulle bli det sista på den här resan. Att den här texten skulle bli en avslutning. Men det blev inte riktigt så.
En dag i februari, några månader efter friskförklarandet när jag inte sovit på veckor insisterade min mamma att jag skulle ta in på hotell och sova medan hon tog hand om den skrikande babyn. Så tacksam över hjälp som jag inte behövde be efter. Så tacksam över att ha en frisk mamma. Men kanske inte tacksam nog?
För någon vecka senare. Då hittades en metastas i hennes hjärna.

Vad som hänt sedan dess är ännu för nära. För sårbart. För skört. För skrämmande.

När jag påbörjade skrivande av den här texten för två veckor sedan var prognosen god. Tumören hade fortsatt krympa och vittras sönder.

Idag är läget inte längre samma. Och det gör ont för varje hjärtslag. Om och om igen. Men aldrig, aldrig ger vi upp. Aldrig.

 

DSC_0509

Jag har skrivit om kampen mot cancer tidigare bl.a. HÄR

Annonser

16 svar to “När det gör ont för varje hjärtslag”

  1. Krista 29 oktober, 2014 den 12:15 #

    En massa kramar gumman, ni är i mina tankar ❤

  2. Maria 29 oktober, 2014 den 01:45 #

    ❤️ KRAM

  3. Bianca 29 oktober, 2014 den 07:50 #

    Jag önskar jag hade
    en sådan förmåga
    att tända en hälsans
    läkande låga.

    Då skulle den särskilt
    för din mamma få brinna
    – få allt det onda
    att helt försvinna.

    Den skulle se till 
    att kurvan vänder 
    och att hon får omsorg 
    av goda händer.

    Dag och natt 
    hos henne den skulle vaka
    och ge henne all kraft
    att få hälsan tillbaka.

    Aldrig ge upp hoppet, kram.

  4. Hanna 30 oktober, 2014 den 08:41 #

    Tårar rinner längs mina kinder! Jag kan inte ens våga tänka på vad det är du går igenom för det känns för skrämmande. STOR kram!

  5. Anni 30 oktober, 2014 den 08:01 #

    Läser detta om och om igen. Med klumpen i halsen, tårarna som bränner i ögonen bröstet som bara värker och tankarna som rusar tillbaka till tiden då min pappa var sjuk. Har inga ord, men ge inte upp hoppet och ta vara på alla stunder. Det ångrar ingen, hur det än slutar. Kram

  6. Linda 31 oktober, 2014 den 05:46 #

    Kämpekram kära! Människan är nog på detvis underlig att vi ger aldrig upp hoppet, aldrig. ❤

  7. Linda/ Snigeln Harald 1 november, 2014 den 10:13 #

    Oj oj, jag vet inte vad jag kan säga, allt känns bara plumpt eller självklart och tomt. Men var stark!

    • pompolina 2 november, 2014 den 07:27 #

      I will. Tack för din tanke.

  8. Anki 3 november, 2014 den 11:27 #

    Sänder en massa varma styrkekramar till din mamma och till dej. Vet vad ni går igenom. Vill du skriva av dej så finns jag här! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: