Den allvarliga texten

23 Okt

Tänkte länka till  inlägget som jag skrev för ett år sedan där jag behandlade rosa bandet, cancer, tumörer och familj, men det visade sig att sidan inte längre finns kvar där texten publicerades. Så här kommer den i sin helhet istället.

Rosa bandet-kampanjen arrangeras för tionde gången i Finland i år och som bäst pågår den ”rosa månaden”.

Någon tycker att det är löjligt att säljs rosa saker för en sjukdom som typiskt drabbar kvinnor medan andra kritiserar kampanjen för att den marknadsförs på fel sätt.

Jag kommer inte att ta del av den debatten. Jag vill berätta vad kampanjen betyder för mig och varför jag tycker att det är viktigt ett ämne som cancer uppmärksammas och synliggörs.

Därför tänker jag berätta min historia. Om hur jag tänkte: ”Det där kommer aldrig att hända mig”.

 

För flera år sedan uppmärksammade mig min nuvarande sambo mig om en knöI mitt bröst. Jag minns att jag skrattade bort det och sade: ”Nå inte e de nu cancer inte!”

Några provbitstagningar senare blev det klart att jag skulle opereras. Jag hade två tumörer som skulle bort. 

November 2009. Avdelning R31 på kvinnokliniken. Förtvivlan och oron i luften är tjock. Någon får besked om att cancern spridit sig. Att de inte fått bort allt. Någon gråter. En annan snyftar. Klockan tickar. Jag har blivit opererad för två godartade tumörer. Jag vill bort och jag vill aldrig mera komma tillbaka. Jag vill aldrig mera ha något att göra med den här avdelningen. 

Det är juli 2011. Min Mamma som varit på provbitstagning ringer mig, Mammografin och ultraljudet som hon var på tidigare på våren visade inget avvikande så jag VET att det inte är något att oroa sig för. Vissa saker vet man bara. Och det här vet jag.

Resultaten har kommit. Tystnad. Tystnadtystnadtystnad.

Resultaten har kommit, och de var inte så bra. Resultaten visade att hon har elakartade tumörer.

Jag fattar ingenting. Jag fattar att tumörerna INTE ät godartade. Vad betyder elakartade egentligen? Det betyder något dåligt, men vet inte riktigt vad. Mitt huvud får inte in i sig detta. Det tar en hel timme för mig att förstå. Min mamma har bröstcancer.

Jag är själv höggravid och behöver min mamma. Barnet i min mage behöver sin mormor. Då går man inte och får cancer. Och man går framför allt inte och dör. För det är ju det som det kan betyda. Att man dör.

 

Augusti 2011. Operationen sker snabbt och jag är säker på att allt det onda är borta nu.

Men det är det inte. Cancern har spridit sig mycket mera än väntat. Den här gången fattar jag det på en hundradels sekund. Det är inte alls över. Inget är över. Det kommer att komma nya operationer och behandlingarna kommer att startas omgående. Jag är helt slut. Och kan inte sluta gråta. 

Jag vet inte riktigt varför men jag går på bio. Midnigt in Paris. Tre dagar senare föds min son. Som på beställning för att alla skall orka kämpa vidare. 

Den där tanken är konstig. Ingen säger det högt men undermedvetet tänker nästan alla den:Det kommer aldrig att hända mig. Och egentligen  är det ganska naturligt för en människas överlevnad att tänka så. Vad skulle det väl bli av oss om vi alla gick omkring och var rädda över att bli sjuka och dö? Inget, vi skulle oroa ihjäl oss och glömma att leva. Däremot så tror jag att det är bra att stanna upp ibland, lyssna på någon annans historia och uppskatta det vi har.

Det svåraste med att hantera sorgen och rädslan som griper en när någon man älskar blir allvarligt sjuk, är väl att det inte finns några regler eller handböcker över hur man skall göra. Endel vill kanske processa det hela själv och är kapabla att tala eller skriva om det först efteråt, när man gått igenom det hela. Andra behöver prata, prata och prata genast.

Folk omkring en kanske inte vågar fråga hur det är fast de vill. Och den som är sjuk då. Hur skall man veta vad den personen behöver? 

Och hur skall man lära sig ta hand om den personen som tagit hand om en ens hela liv? Att byta roller 100%? Det är inte lätt. Och de rätta svaren finns endast hos var och en själv. Hur man hittar dem är olika. Men jag tror att det som alla behöver är en trygg famn att luta sig tillbaka mot en stund. Sedan kan man sakta börja nysta ut det däromkring.

Idag är det november 2012 och min mamma mår ganska bra. Hennes behandlingar har pågått över ett år nu och hon besöker fortfarande sjukhuset varje vecka. Cancern har inte spridit sig mera. 

 I år köpte jag inget rosa band. Men jag tänker att den här historien är mitt bidrag.

 

Det här skrev jag för ett år sedan. Ganska exakt. Nu har ett år passerat. Min Mamma är frisk nu.

Men istället har cancern förnyat sig hos en annan närstående. Och man tänker, ja, man tänker ganska mycket. Så som hjälplöshet, rädsla, hopp, ilska, sorg och framförallt: må inget farligt aldrig hända mina barn. Men så mycket kan man inte göra. Så man går och köper något med ett rosa band på. Och tänker ”Låt den här forskningen göra framsteg och jävligt stora sådana”. Ungefär så tänker man.

dsc04084

Annonser

8 svar to “Den allvarliga texten”

  1. Ankan 23 oktober, 2013 den 02:00 #

    Fint skrivet. Min mamma fick diagnosen av elakartad hjärncancer våren 2013, hon blir aldrig frisk igen, men kan ha många goda år framför sig. Jag tänkte också att det inte kan hända mig. Det kan hända vemsomhelst och man skall ta vara på de goda stunderna. Vi kämpar vidare. 🙂

    • pompolina 24 oktober, 2013 den 07:10 #

      Nej, vad tråkigt att höra. Det är så orättvist, hur man än vrider på det och försöker förstå. Njut av tiden med din mamma som finns kvar och kämpa på!

  2. Anki 23 oktober, 2013 den 05:09 #

    Jag hoppas så att din mamma får bli frisk! Denna sjukdom är så överj-lig att man inte finner ord. Jag har förlorat både min pappa och min bror i cancer och är rädd varje gång någon kär ska till läkaren. Styrkekramar!

    • pompolina 24 oktober, 2013 den 07:12 #

      Usch, vad tråkigt att höra. Jag hoppas också att hon hålls frisk och jag och alla andra också för den delen.

  3. Jonna 24 oktober, 2013 den 06:01 #

    Fint skrivet och berörande. Min mamma och pappa har båda haft cancer – och är friskförklarade. Cancer är så otroligt vanligt, men ändå fattar man det först då nån nära insjuknar. Hoppas din mamma snart mår bättre.

    • pompolina 24 oktober, 2013 den 07:14 #

      Vad skönt att de är friskförklarade. Jo, det stämmer, tycker det är jättejätte vanligt och att allt fler blir sjuka hela tiden. Och tack, min mamma ät friskförklarad, det är någon annan som drabbats den här gången.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Att våga känna | Vaken i månskensregn - 26 februari, 2014

    […] sägs att cancern kan lämna kroppen, men att den aldrig lämnar ditt liv. Om några dagar börjar resan om igen. Det är för grymt att […]

  2. När det gör ont för varje hjärtslag | Vaken i månskensregn - 28 oktober, 2014

    […] Jag har skrivit om kampen mot cancer tidigare bl.a. HÄR […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: